Rebban

Ingen humor i detta inlägg. 
Kommer ta bort länken till inlägget på facebook eftersom detta är inget jag vill skylta med. 
Men ni får ju såklart läsa om ni vill. 
Idag har jag fått ett uppvaknande om att livet inte är evigt. Man har ju långt där nere vetat detta men det det blir för realistiskt när man ser att en av ens nära och kära håller att gå sitt öde till mötes. Det är så sjukt att tänka att snart kan en person som funnits med en under hela ens liv plötsligt gå bort och bara försvinna från en. Jag har varit depp hela eftermiddagen och kvällen att jag inte vetat var jag ska ta vägen. Men har såklart inte visat det, det är bakom min stängda dörr till mitt rum jag låter bli att dölja det. Jag är ju inte personen som är ledsen? jag ska ju vara glad galen och sprallig. Men det är svårt med sånt här skit i huvudet. Alla personer har en speciell person de går till beroende situation som hjälper en. Problemet är inte att jag inte har någon för det har jag, Jag har bara haft en person i huvudet hela dagen/kvällen utan problemet är att jag pratar inte med han om sånt och har inte sett personen på ett bra tag. Men han är den ikväll som jag vill ska säga till mig att allt kommer lösa sig och jag finns med dig. Men hade ju sett ut som en bortsprungen lama om jag hade kontaktat han om detta och han hade tänkt att jag är störd i huvudet. 

Men snapback to reality jag har inte pratat med han men hade ändå behövt prata med någon ikväll så försökt få med varenda människa i ludvigsborg ut och va med mig, gått sådär eftersom oturligt nog var alla upptagana. 
hade jag sagt anledningen och förklarat hade de såklart nog ställt upp men jag var inte ute efter tröst och ömkan. 
Behövde bara komma ifrån ensamma Rebecka och hennes sjuka huvud och bara koppla bort allt. 
Koppla bort tanken om vad som händer i framtiden och döden men samtidigt den känslan att man saknar en person så mycket att det gör ont och inser hur mycket den personen faktiskt fortfarande betyder för en.

Och det suger detta jävla skitet, fan jävla skit att vara en svag jävel. 
För problemet med mig är att jag går och håller minsta negativa sak inom mig och ger inte utlopp för mina tårar tills en stor sak händer och allt kommer. 
Och varenda gång blir jag påmind om att jag är en maktlös människa precis som alla andra och inte någon järnlady jag vill vara

/ Det funkar ibland bara inte